I onsdags förra veckan var jag på en tredje arbetsintervju för McDonalds. Jo, du läste rätt - tre arbetsintervjuer.
Något iallafall jag tycker är väldigt mycket. Men samtidigt så har det varit en väldigt stor gallring. Från början var det över 400 sökande, och dryga 200 fick komma på en första intervju. 80 vidare till en andra intervju. Och så dryga 45 vidare till en tredje intervju. Och hur många de skulle anställa de visste de inte ännu.
Så kan man ju tycka att det är en massa onödigt slösande med sin tid? Tre intervjuer innebär ju en väldans massa anpassande. Men grejen är att det faktiskt har varit väldigt roligt. Säkert har man väl lärt sig en massa också. Fast sådär utan att man märker det. Och också säkert mognat, och allt sånt där.
De skulle höra av sig inom en vecka med "Nej", "Vi lägger dig på väntelistan" eller ett "Ja". Ni kan ju kanske ana vad jag hoppas på. Såhär innan sommaren behöver jag som fattig studenterska ett jobb. Med en regelbunden inkomst på 500 i månaden kommer man knappst långt (max några meter, haha).
Men hursomhelst (gud vad jag kan pladdra på), det jag till slut skulle komma fram till en fråga man fick på den senaste intervjun (som förövrigt var en grupp-intervju på cirka 8 pers); "Har du någon unik förmåga?"
En unik förmåga? Jag? 17 år fattig studenterska boende hemma hos mamma? Jag? Som pluggar aset av mig nu för att jag missat så mycket sen i julas? Jag som lägger största delen av mina 500 i månaden på att fika och äta med vännerna på restaurang? Jag? Som tillbringar nästan minst 5 timmar om dagen framför datorn?
Skulle jag ha en unik förmåga?
"Nej det tror jag nog inte.. Ha ha.."
"Jomen nåt måste du väl kunna lite extra bra?"
Jag kunde absolut inte komma på någonting. Jag kan ingenting.
Har aldrig sportat. Aldrig varit utomordentligt bra på nåt, inte ens skolan.
Frågan kändes omöjlig att besvara.
Till slut sa en i gruppen "Men sa du inte att du gillade att fotografera?"
Jovisst gör jag ju det, men har väl aldrig riktigt kommit underfund med om jag är speciellt bra på det. Har sålt några bilder, för cirka 500 kronor styck. Är man bra då? Nä enligt mig handlar det mer om bra förhandling och vägra prutning.
Ja det skulle väl vara nåt jag är bra på då, förhandla. Men inte fan är det en unik jävla förmåga.
Nu känner jag att jag låter riktigt super-negativ. Eller jag menar, visst fan hade det varit kul att vara sådär skitbra på att typ måla eller hoppa höjdhopp? Att ha nåt sånt där eget som man var lite småkänd för. Inte känd kanske, men ni fattar.
Men samtidigt har jag klarat mig bra i livet utan det. Att vara en i mängden fast ändå inte. Utan unika förmågor. Man behöver väl för fan inte vara stålmannen för att få jobba på donken? Kom igen!
