Fick ju jobbet på Donkadonkdonken. Var där med vännen I idag och provade ut kläder. Helt sjukt fula gula T-shirtar. Både jag och vännen I fick ha storlek Large (fast hon får dock ha piké eftersom hon är shiftledare och sånt), och vi båda har i vanliga fall storlek Small eller Medium. Jag tyckte det var lite konstigt men funderade egentligen inte mer på det. Men vännen I som kämpat med anorexia tills för ett år sedan (fast kämpar fortfarande, dock har hon nått en hälsosam vikt nu) reagerade såklart starkare. Med kommentarer som "vi får börja banta!" och "det här funkar ju inte längre..." gjorde hon mig lite orolig.
Och när jag svarade att "det är ingen fara, det är bara jättesmå storlekar! Du har ju Small på din andra Donken-skjorta. Eller hur?" undvek hon bara att titta på mig. Och granskade istället sig själv i spegeln väldigt noga. Drog in magen, suckade ut magen, drog in magen... Suckade djupt och konstaterade sedan att det inte skulle bli någon mer choklad denna månad iallafall.
Det gör ont. Och jag vet inte vad jag ska säga. Vad säger man till någon som haft anorexia? Jag har såklart alltid försöka hjälpa henne ur det där. Och när hon i början av andra ring började äta normalt igen, om än motigt, så var vi alla så glada.
Men skulle man säga nåt? I stil med "men I, vad kul att du börjar gå upp lite!" - nej det hade antagligen inte varit speciellt lämpligt. Men när hon kommer med kommentarer som "Nej jag var mycket finare när jag var smal" försöker vi såklart få henne att förstå att hon verkligen är mycket snyggare nu. Hon hade storlek 22 på jeans, ansiktet var fyrkantigt, varje revben syntes, och han var helt sjukt tunnhårig . Jag har aldrig sett någon smalare än henne. Och det är såklart man tänkte på att hon var sjukligt smal när vi började i samma klass för snart två år sedan, men jag förstod inte riktigt allvaret för ens jag fick se ett då år gammalt kort på henne - hon vägde kanske 40 kg mer! Jag minns att jag satte tugummit i halsen.
När vi var på en fest tillsammans för några veckor sedan fick hon en kommentar av, en ganska full kille, men ändå; "Jag känner igen dig.. Var inte jag på fest hemma hos dig förra sommaren? Fast då var du ju smal...". I slog ner blicken och blinkade bort en tår. Jag blängde argsint på honom och var på vippen att spotta honom i ansiktet, men han verkade inte förstå ett skit. I tittade sedan upp på mig och när hon såg min om-blickar-kunde-döda-så-skulle-du-vara-long-gone blick skyndade hon sig och sa "Det är ingen fara, jag får jämnt såna dära kommentarer...".
Hur tänker människor? Även den här idiotiska killen borde väl ha förstått att det var det mest idiotiska han skulle kunna säga till den här tjejen. Nu är hon väl "normal", men ändå jävligt smal. Och att då säga något sådant till henne... är för mig helt obegripligt.
Jag försökte sedan vända det positivt till I och sa att han nog menade att då var du ju smal och ful, och nu är du ju så mycket finare. Vilket faktiskt skulle kunna varit så han menade. Bara att han formulerade sig som en hjärnlös gädda. För det är faktiskt så, hon är tusen gånger finare nu. Min lilla I.
