Ska kanske ut imorgon i alla fall. Trots att jag jobbar till nio imorgon, och börjar jobba igen klockan tio på lördagen. Men jag vill ut, det hjälps inte! Behöver det nu. Om inte annat kanske det blir hemmafest på lördag. Fick en inbjudning med 1+, kan jag ta mig nån stackars krake som får hålla upp mitt hår när jag spyr igen. Nejnej, det var en engångsföretelse. Får vi hoppas. Men allt bra partysugen är jag!
Vännen M mordhotad?
Ringde nyss en skärrad vän och sa att hon och Vännen M var under mordhot. Jag skrattade såklart (?) och undrade vad hon menade. Trodde såklart att hon skämtade. Nu vet jag inte hur seriöst det kommer visa sig vara, men, Vännen M fick en röd laserprick i pannan som verkade komma från lägenheten mittemot. Hon hade några vänner där som satt och kollade på film och alla blev jätterädda.
Den där pricken förföljde hennes panna var hon än försökte gömma sig och när hon var utom synhåll för "skytten" bytte han offer. Så de hade ringt polisen och hela baletten, och de skulle tydligen komma dit.
Först tyckte jag inte att det lät seriöst, men nu när polisen ska komma dit blir man ju lite skärrad, speciellt eftersom jag på senaste tiden går runt och tror att alla kommer dö när som helst nu.
Smsade Nallen, som bor på samma gata som henne, om han såg nånting utanför där, men han såg inget. Och tjejerna svarar inte när man ringer.
Hjälp?
Det är bara att erkänna, jag har inte pluggat nånting alls ikväll. Heller. Det finns verkligen ingen motivation alls. None what so ever. Så jag lämnar det för ett tag till. Kanske att det blir något imorgon. Har bara två lektioner imorgon, mellan dem är det hål på cirka 5 timmar. Utmärkt tillfälle att sätta sig i biblioteket och studera en massa. (Som om jag verkligen skulle göra det? Vem exakt är det jag försöker lura?)
Nej. Vad jag gör att jag sitter och hoppas på att Alanyakillen svarar. Vilket han ännu inte gjort. Jag blir alltid så nervös av sånt här. Ser att han har gått in på min profil flera gånger sen jag skrev. Men ändå skriver han inte. Åh. En annan som varit inne flera gånger på min profil idag är Nallebjörnen, länge sen jag skrev något om honom. Men vi har fortfarande bra koll på varandra. Messar (började använda ordet "messa" på skoj med en vän, liksom som i ironi för att narras med de som verkligen säger det på fullaste allvar - men nu har det satt sig riktigt djupt i ordbasen) varandra titt som tätt. Kanske ska skriva nån rad till honom nu?
Ja ja, jag vet hur tacky det är att ta upp gamla ragg när man har tråkigt. Men jag behöver nåt!! Och jobbar hela helgen så jag kan inte gå ut heller för att få utlopp för allt detta. GE MIG NÅT!
Vad hände? Skulle inte jag plugga? Sitter fortfarande kvar vid datorn... Åh, ibland blir jag så besviken på mig själv. Då blir det väl inte till att göra provet imorgon heller. Fy W, fy!
Nere som jag var igår kände jag att jag behövde att nåt lite småspännande hände. Så skrev hej till en flört (nå, strul snarare) från utomlandsresan i somras.
Vårat tjejgäng hookade upp med hans killgäng. Men jag har inte pratat med honom sen i somras. Bara hans kompis, av någon anledning. Det var han som hittade mig nånstans här ute i cybervärlden. Och han skrev hela tiden om allt och inget. Kan ju tyckas konstigt eftersom det var hans bästa kompis jag hade strulat med. Men han verkade inte tycka att det var konstigt alls och pratade hela tiden om att vi skulle träffas.
Men jag var inte alls intresserad av honom på något sätt. Så vi träffades aldrig. Men nu skrev jag alltså hej till hans kompis. Låt oss kalla honom Alanyakillen så länge. Han är riktigt söt den här killen. Bor inte allt för långt härifrån. Känner dock ingen riktig gnista. Men behöver nånting som håller mig uppe nu. Och vännerna har tjatat länge om att vi borde ta kontakt och göra nåt av det. Tydligen "skulle vi vara perfekta för varandra". Nåja, en liten flört i alla fall.
...att ta tag i mitt liv på nåt sätt. Har ju lite prov att ta igen. Bara att välja nåt av dem och sätta igång att plugga. Lutar åt italienska eller psykologi. Är inte speciellt sugen på nån av dem dock.
Fick åtminstone en liten kick när jag fick ett sms av en vän idag som sa att vi hade fått mvg på ett projekt vi gjorde på den tiden jag fortfarande gick till skolan. Det var inte igår jag fick ett mvg senast kan jag säga. Var välbehövligt. Hoppas det kan få mig att få ändan ur vagnen.
God knows I need it.
Jag vet att jag inte ska dricka när jag är deprimerad. Så även när vännerna försökt få mig ut otaliga gånger har jag tackat nej. Men i fredags testade jag min nya locktång på riktigt. Så vid 8-tiden var jag klar med mitt hår. Och såg fantastisk ut!
Men mina planer för kvällen var att se vänner säsong 10. Men efter någon timme gav jag in för vännernas tjat om att följa med ut. Mitt hår var ju så fint täntke jag. Och är väl bra ett tänka på något annat ett tag...?
Så jag följde med ut. Förfest hos någon grabb på stan. Riktigt roligt hade vi. Killen som bodde där hade gjort en liten bar i köket. Direkt när jag kom in fick jag två (!) glas bål. Den bålen var inte så stark i början men vännerna och killarna hällde ner sprit. Men åter till "baren" han hade fixat. Nån av hans vänner stog bakom ett bord och tog emot beställningar av drinkar eller shottar. Det blev många shottar. För många. Föööör måååånga.
Spydde första gången på fyllan. Utanför krogen. Bättre dagar har man ju haft. Men som alla sa, "har man aldrig spytt på fyllan när man är 18 år är det fan dags!" Konstigt som det låter så har de kanske rätt. Jag är van att vara den som tar hand om alla, håller upp deras hår medans de hulkar ur sig ovanför toaletten.
Mådde oerhört bra när jag vaknade klockan 11 på lördagen! Har inte varit så pigg på länge. Trodde att klockan kanske blivit lördag kväll och att jag sovit hela dagen. Hade ingen mobil heller så jag kunde ta reda på vad klockan var, för mobilen söp jag såklart bort kvällen innan. Men var helt övertygad om att jag måste sovit typ 15 timmar. För jag är alltid jättejättebakis efter en partyrunda. Alltid. Och eftersom jag nu mått så dåligt redan kvällen innan borde ju denna morgon varit förjävlig.
Men se inte det inte. Hade ju spytt upp allt det förfärliga. Fyfan vad skönt! Nya festmetoden??
Var i skolan idag för första gången på en dag. Oturligt en dag då vi bara hade en lektion, så den kämpiga dagen gjorde ändå inte så mycket för min närvaro-procent (som varit väldigt låg nu...).
Satt i biblioteket och skrattade med några vänner. Sen får jag ett sms av M's pappa. Får veta när begravningen är, vilken kyrka osv. Det hugger till i magen. Jag vet att det är ett konstigt uttryck, "vaddå hugger till i magen?" - men det var verkligen det det gjorde. Kändes som någon hade slagit till mig med knytnäven i mitten av magen. Allt slog mig. Det är verkligen på riktigt. Han är verkligen död. Och här skriver hans pappa att han gärna vill att jag kommer på begravningen. Dunk, dunk. Mitt hjärta dunkar. Vad händer med mig? Min blick fastnar på någon bok av Peter Pohl som jag läste för ett tag sen.
Vet inte hur länge jag satt sådär. Folk hade försökt pratat med mig men jag hade inte ens hört det.
M's begravning är samma dag som farmors. Hur mycket klarar en människa?
Var knappt i skolan veckan efter den där helgen. Har haft kanske fyra prov sen allt hände, inte gjort nåt av dem. Det finns absolut ingen motivation. Inte ens nu när jag känner att jag ändå kommit till ett ställe då jag kan hantera all sorg. Känner fortfarande att det inte riktigt finns nån mening med det. Men jag vet, jag vet att snart måste jag ta tag i allting egentligen.
Jag vet ju att jag egentligen är en riktigt glad och rolig människa som faktiskt kan plugga och få bra betyg om jag bara börjar plugga igen.
Det går upp och ner. Ibland upp en dag och ner nästa. Men ibland är det berg och dalbana från minut till minut. Riktiga humörsvängningar har det varit. Har kunnat sitta och skratta med några vänner, sen slår det mig vad som hänt så gråter jag nästan.
Eller gråter gör jag aldrig. Har aldrig kunnat gråta bland folk. Förutom när jag gör illa mig kanske... Eller nej, inte då heller. Brytit tolv ben i kroppen men aldrig gråtit trots smärtan. Kanbara inte gråta bland folk av någon anledning. Kan vara hur ledsen som helst, men det är sällan det syns på utsidan. Varför vet jag inte. Det är ju inte det att jag inte kan gråta. Är hur bra som helst på att gråta när det är i min ensamhet. Eller till en sorglig film, då kan jag sitta och gråta så pass mycket att jag måste tjippa efter luft.
Tillbaka.
Fast vet inte vart jag varit. Ingenstans. I mina egna tankar någonstans.
M avled den 11 januari. Två dagar senare, den 13 januari avled min farmor. På söndagen, den trettonde, hade jag precis börjat inse vad som hade hänt med M. Då får jag beskedet att farmor har dött.
Det blev för mycket. Jag förstod bara inte vad som var meningen med allt. Tyckte att det var så orättvist. Förstod ingenting. Vad är meningen med det hela om man helt plötsligt bara kan dö? Om alla man tycker om bara kan dö?
Det blev nån slags svår, svart cirkel som har varit svår att ta sig ut. Men tror jag är där nu. Men det går upp och ner. Från dag till dag. Hjälper att göra andra saker för att inte sitta och grubbla. För så fort jag sätter mig vid datorn loggar jag in på facebook och läser på hans wall, allt det fina som alla skriver till honom. Eller kollar in på gästboken som gjorts i hans ära. Lyssnat på deppig musik. Allt var väldigt svart helt enkelt.
Men nu känns det alltså lite bättre. Har läst så många fina hjälpande böcker, dikter, sångtexter. Man ska försöka se det som att han var klar med livet, han hade gjort det han skulle. Hans tid här var över, han hade bättre saker att ta tag i. Bättre ställen att besöka. (Nu är jag ateist i stort sett, och vet inte om jag riktigt tror på just himlen. Men nåt tror jag på. Det kan inte bara vara över för M där. Det går inte. Han är på nåt ställe som är mycket bättre.)
Många säger också att man ska se på det som om han var en ängel som skickades ner för att hjälpa/glädja människor. Det låter väldigt syltigt på nåt vis. Men känner (kände.. fan) M så förstår man att det verkligen hade kunnat varit så. Han var så fin, så omtyckt, så snäll, så rolig, så underbar. Jag saknar honom verkligen.
Men han var klar här. Farmor med, hon hade gjort sitt hon med.
R.I.P. mina käraste.
Jag ska försöka att inte sakna er. Utan att längta efter er. För vi ses ju snart igen, eller hur?
Jag vet inte vad jag ska skriva...
Jag förstod det inte först. Jag förstår det nog fortfarande inte. Inte ens nu efter att jag låst in mig på mitt rum och gråtit. Inte ens då förstår jag.
M har dött.
Han har bara liksom... dött. Det är bara så fel. Så fel.
Jag finnger inga ord så jag avlsutar helt enkelt här.
Kollade just på mina etiketter här till vänster. Det finns 24 jävla inlägg som Simmaren nämns i (eller för att vara ärlig, inte bara "nämns" utan säkert till större delen handlar om). När kan jag bara lägga av att älta honom?
Nu när det ju faktiskt är nytt år och allting. Så vore det behagligt att lägga honom bakom mig. Ett, två, tre.
Nu finns det förresten 25 inlägga om honom. Lyckat.
Ja jag tog mig faktiskt ut i fredags och köpte mig en locktång. Och hämtade ut några filmer på posten som kom i typ november, fick härligt nog ingen böter för att jag är den segaste och lataste människan i världen, ärad vare posten!
Förfest hos vännen M i fredags då. Inte värsta draget direkt, men det blev mer ös på kvällen när allas drinkar började ta ut sin rätt. Men det var nån lite små-deppig stämning över hela kvällen. Vännen M är ju hon som har pojkvännen som är en riktig bäd båj och som behandlar min lilla pelskling som skit. Och det gör ju såklart att hon gång på gång sitter och frågar varför han inte svarat på hennes sms, "det har ju faktiskt gått 20 minuter!". Så man måste lugna henne hela tiden. Hade säkert nåt att göra med det.
Själva utgången var inte den mest festligaste heller. Det var varken mycket, eller roligt folk där. Så de flesta jag förfestade med drog hem vid typ 1. Och då bestämde jag mig för att göra nåt lite wild and crazy som den independent woman jag ju är, jag stannad kvar själv! Nåja, jag kände väl ungefär tre "umgängeskretsar" som jag varvade mellan, men ändå...
Vid nåt tillfälle stog jag vid ett högt bord och sms'ade så kom en kille och la armarna runt mig och frågade om jag ville dansa. Och jag tror (notera väl att jag verkligen inte är ett dugg säker) att detta är en av killarna från nyårsafton (som jag förresten inte haft kontakt med nån av dem...). I början var jag ju helt säker på att det var han. Men sen vet jag inte riktigt... Nåt kändes inte helt rätt...
Hursomhelst. Vi hånglade. Spelar roll om det var han eller inte. Jag kände mig deprimerad för att kvällen blivit så misslyckad och den rätta partystämningen aldrig infann sig - och när han la armarna runt mig så kände jag att det var precis vad jag behövde!
Ikväll kör vi på hårt igen!
Jag hade dock lite att-göra idag. Skulle köpa en locktång, kolla ut ett par glasögon och köpa nånting nytt att ha på mig ikväll samt en ny ögonskugga.
Men självklart fastnade jag vid datorn... Facebook har den effekten. Och läsa alla eras bloggar såklart. Men än är väl inte dagen slut, kom igen nu Wilma! Nu shoppar vi.
På nyår sov jag hos vännen Lillan.
Lillan har jag känt i kanske 4 år och sen dess har vi blivit sedda lite som ett radarpar, som kan vara med varandra hur länge som helst utan att tröttna på varandra eller bråka. Ja, hon är nog faktiskt i stort sett den enda nära vän jag har som jag aldrig bråkat eller varit sur på. Det är skönt att ha en sån vän, som man vet alltid finns där - lite sådär "no matter what" typ. Det skulle hon göra, ingen tvekan.
Jag sov hos henne och nästa dag sov hon hos mig. Och sen blev det utgång!
Fixade hos oss en vän och Lillan blev riktigt, riktigt full. Hon vägrade sluta sminka sig "för det blir ju såååå fffiiinnnt" tyckte hon. Efter ett tag såg hon ut som en 70åring, med alldeles för mkt svart ögonskugga och alldeles för mkt rött läppstift. Men kul var'e!
Sen bar det av till förfest hos nån kille som är fotograf på en av stadens bästa klubbar. Jävligt kul hade vi där! Även om det nog är bra många hemska bilder på oss därifrån med hans stora supermega kamera. Där var en stor blandning av folk, tex gamla klasskompisar och flörtar. Det dracks och dansades mycket (så grannarna kom såklart och klagade) men det roligaste minnet är när vi skulle försöka hitta en tändare, vi letade igenom hela hans hem och till slut hittade vi några tändstickor i en byrå brevid hans kalsonger.
Två frågor att filosofera kring:
Hur fulla var vi, gå igenom hans underklädeslåda var väl kanske inte det vänligaste sättet att tacka värden på?
Varför har han tändstickor brevid underkläderna?
Ännu en gång var förfesten roligare än själva utgången så jag tog faktiskt ett smart beslut och gick hem redan vid 1, var väl heller inte riktigt kry från febern. Men jag hade en skitrolig kväll!
Vi blev faktiskt bjudna på inte mindre än 9 efterfester räknade jag och vännen Lillan ut senare. Det om något är väl att vara eftertraktad som bara sjutton! Men det blev ju ingen efterfest alls faktiskt, jag var för trött och hungrig vid det laget, och när ingen av festerna hade nåt att göra med den sista killen jag berättade om kändes det ju inte alls lockande...
Så kan det gå!
Hade precis skrivit klart ett ganska långt och ingående inlägg - när explorer väljer att helt lägga ner, och den automatiska spararen som annars brukar rädda mina dagar, hade tydligen valt att inte samarbeta den heller. Så jag skriver om, men ni vet hur det är, det blir inte alls lika bra andra gången man skriver nånting... Dumma allt!
---
Nyår?
Jag lyckades såklart dra på mig feber. Inte så farligt, 38 grader eller nånting. Man överlever ju. Men vem vill inleda det nya året med feber? Man blir ju sådär hängig och inte alls taggad. Så jag tog ett mycket moget beslut och tog det lugnt hemma hela dagen och tillät all typ av planering åt mina medmänniskor - allt från mat och vilka partyhattar som skulle användas.
Så jag hade egentligen inte alls några förväntningar, toppen! För om man inte har några skyhöga förväntningar som kvällen måste leva upp till blir ju allt så galant. Middag hemma hos en av mina närmsta vänner, och eftersom jag kom dit senare och var sjuk behövde jag inte ens engagera mig i så mycket som att fixa efterrätten. Najs!
Sedan drog vi vidare till krogen vid elva och det var sjukt lång kö in, men vad gör väl det? - Blandningen av en kolossal (hur sjuttom stavas detta ord?) mängd värktabletter och alkohol gjorde mig extra glad i hågen. Tolvslaget firades in på terrassen på taket med champagne, väldigt glammigt faktiskt. Ingen kyss på tolvslaget dock..
Men efter tolv blev det roligare på killfronten, pratade med två riktigt söta killar och båda frågade om mitt nummer. Och de var ju faktiskt så söta att de fick mitt rätta nummer! Den ni!
Men sen precis innan stängning dansade jag med en jättesöt, snygg och rolig kille, men det blev liksom inget mer av det för ingen av oss frågade om den andres nummer eller nåt. Tråkigt. Speciellt med tanke på att han var den bästa av de tre. Antagligen för att han var den som skulle fallt i kategorin svåruppnåelig och därför man vill ha honom, eller vad säger du Glimra? ;-)
