Blommor

Går in på en blomsteraffär tillsammans med Solstrålen. Säger att vi ska på begravning imorgon och undrar vad han rekomenderar för blommor att lägga på kistan.

Blomsterkillen: "hahahah!"

Han trodde att vi skämtade. Det är ju alla hjärtans dag. Alla andra var ju där för att köpa rosor till sina älskade. Tyckte nästan synd om honom när han förstod att vi inte alls skämtade och faktiskt skulle på begravning imorgon, såg nästan ut som att han höll på att börja gråta.

Det kändes så himla tragiskt att köpa blommor till två begravningar när alla andra var där för att köpa rosor till en flickvän/pojkvän som de skulle hem och överraska, kanske laga någon god middag eller gå ut och äta. Och vi var där för att köpa begravningsblommor.


Hade lite fler ärenden efter blomsterinköpet så fick gå runt med buketterna (inslagna i papper såklart) ett tag. Jag kände av alla blickar. Det var blickar från tjejer som trodde att jag hade fått rosor av min käraste. Det var avundsjukna blickar.

Jag tänkte, om de visste vad mina blommor till skulle de nog inte vara så avundsjuka.

Jag valde fel kille.

Igår var det en månad sedan M dog. Jag vet att jag inte har skrivit om det mycket här, jag finner liksom inga ord för det. Hur jag känner. Men det gör ont, det gör ont hela tiden. Jag ältar allting, tänker "varför gjorde/sa jag så?". Vet att det inte leder någonstans och att jag borde sluta, men det går inte. Tankarna maler runt i huvudet.





Tänker mycket på helgen vi var i en annan stad långt borta och träffade M och Simmaren. Det var i februari förra året, ett år sedan nu. Jag tänker på alla fel jag gjorde, alla fel val jag gjorde.

På fredagskvällen hånglade jag med både Simmaren och M. Inte för att jag brukar hångla med flera på samma kväll, men vi var i en annan stad och allt och alla var nytt och det kändes nästan som att vara utomlands. Trots att snön fortfarande låg kvar på marken och det blev imma när man andades, trots det var det som att vara utomlands. Vi kände inte en kotte i staden.



Innan vi åkte dit den där helgen pratade vi mycket på msn jag och M. Även om det var flört, flört, flört så var det inte cheesy (ja ni vet vad jag menar). Han var annorlunda på något sätt, det märkte man redan då, han gjorde det fint. Han skrev fina saker, som man verkligen tog till sig och blev glad över. Sen när vi träffade honom första gången på fredagseftermiddagen var det såklart lite pinsamt och jobbigt, men det gick rätt snabbt över.



På fredagskvällen var det alltså att springa mellan M och Simmaren som gällde. Kanske inte det allra bästa, men hade väldigt roligt just då kan jag lova. På lördagen var det fortfarande lite blandat i början.



Kommer ihåg en viss "scen" alldeles glasklart. Jag och M sitter brevid varandra på två stolar mittemot ett soffbord. I soffan på andra sidan sitter Simmaren. M sitter och berättar för mig hur fin han tycker att jag är och sitter och håller min hand och smeker den. Samtidigt sitter Simmaren i soffan och blinkar och fular sig och nickar med huvudet upp mot hans lägenhet att vi skulle gå dit. Jag minns det verkligen glasklart. Det var då jag skulle välja. I den stunden satt jag och valde mellan två killar. Medans M satt och sa fina saker nästan ignorerade jag honom och blinkade tillbaks till Simmaren.



Jag valde Simmaren. Jag valde fel kille. Jag följde med Simmaren upp till hans lägenhet. Han kom fram till stolen jag satt på, tog min hand och drog iväg mig. Bara för några sekunder höll jag i både M's och Simmarens hand. Sakta släppte jag M's hand. Jag såg hur sårad han blev och visste inte vad jag skulle göra eller säga. Ryckte på axlarna som om jag inte förstod vad Simmaren ville. Det förstod jag ju.



M's blick när jag lämnade honom på stolen efter han hade sagt allt det där fina till mig, det är en bild i mitt huvud som har förföljt mig den senaste månaden. Till slut kanske den tynar bort, men fortfarande är den lika klar som ett fotografi. Trots att det var ett år sen.





Jag valde fel kille och nu är han död.

Hur mycket klarar en människa?

Var i skolan idag för första gången på en dag. Oturligt en dag då vi bara hade en lektion, så den kämpiga dagen gjorde ändå inte så mycket för min närvaro-procent (som varit väldigt låg nu...).

Satt i biblioteket och skrattade med några vänner. Sen får jag ett sms av M's pappa. Får veta när begravningen är, vilken kyrka osv. Det hugger till i magen. Jag vet att det är ett konstigt uttryck, "vaddå hugger till i magen?" - men det var verkligen det det gjorde. Kändes som någon hade slagit till mig med knytnäven i mitten av magen. Allt slog mig. Det är verkligen på riktigt. Han är verkligen död. Och här skriver hans pappa att han gärna vill att jag kommer på begravningen. Dunk, dunk. Mitt hjärta dunkar. Vad händer med mig? Min blick fastnar på någon bok av Peter Pohl som jag läste för ett tag sen.

Vet inte hur länge jag satt sådär. Folk hade försökt pratat med mig men jag hade inte ens hört det.


M's begravning är samma dag som farmors. Hur mycket klarar en människa?

R.I.P.

Tillbaka.

Fast vet inte vart jag varit. Ingenstans. I mina egna tankar någonstans.
M avled den 11 januari. Två dagar senare, den 13 januari avled min farmor. På söndagen, den trettonde, hade jag precis börjat inse vad som hade hänt med M. Då får jag beskedet att farmor har dött.

Det blev för mycket. Jag förstod bara inte vad som var meningen med allt. Tyckte att det var så orättvist. Förstod ingenting. Vad är meningen med det hela om man helt plötsligt bara kan dö? Om alla man tycker om bara kan dö?

Det blev nån slags svår, svart cirkel som har varit svår att ta sig ut. Men tror jag är där nu. Men det går upp och ner. Från dag till dag. Hjälper att göra andra saker för att inte sitta och grubbla. För så fort jag sätter mig vid datorn loggar jag in på facebook och läser på hans wall, allt det fina som alla skriver till honom. Eller kollar in på gästboken som gjorts i hans ära. Lyssnat på deppig musik. Allt var väldigt svart helt enkelt.

Men nu känns det alltså lite bättre. Har läst så många fina hjälpande böcker, dikter, sångtexter. Man ska försöka se det som att han var klar med livet, han hade gjort det han skulle. Hans tid här var över, han hade bättre saker att ta tag i. Bättre ställen att besöka. (Nu är jag ateist i stort sett, och vet inte om jag riktigt tror på just himlen. Men nåt tror jag på. Det kan inte bara vara över för M där. Det går inte. Han är på nåt ställe som är mycket bättre.)

Många säger också att man ska se på det som om han var en ängel som skickades ner för att hjälpa/glädja människor. Det låter väldigt syltigt på nåt vis. Men känner (kände.. fan) M så förstår man att det verkligen hade kunnat varit så. Han var så fin, så omtyckt, så snäll, så rolig, så underbar. Jag saknar honom verkligen.

Men han var klar här. Farmor med, hon hade gjort sitt hon med.



R.I.P. mina käraste.
Jag ska försöka att inte sakna er. Utan att längta efter er. För vi ses ju snart igen, eller hur?

M

Det känns som att det är ett skämt. Det är liksom inte på riktigt. Jag tror det bara inte. Varför skulle han vara död? Nej nej. Det är inte på riktigt. Klart han inte är död.

Varför skulle han vara det?


Vila i frid vännen.

M.

Jag vet inte vad jag ska skriva...

Jag förstod det inte först. Jag förstår det nog fortfarande inte. Inte ens nu efter att jag låst in mig på mitt rum och gråtit. Inte ens då förstår jag.

M har dött.

Han har bara liksom... dött. Det är bara så fel. Så fel.

Jag finnger inga ord så jag avlsutar helt enkelt här.

Inte mycket nytt. Snarare inget nytt. Är väl därför jag inte har skrivit. Har egentligen inget att skriva om. För inget händer...
Men som tur är har jag jobbat jättemycket, och många kvällar/nätter framför allt. Jätteskönt, för då får man slappa framför TVn hela dagen och så slipper man reflektera över att man inte har någon att spendera alla kvällar med. Passar mig perfekt just nu.

Har såklart inte pratat med Simmaren nåt... Jag har t.o.m. blockerat honom på msn, för jag blev helt enkelt så jäkla trött på att han aldrig skrev hej. Det var för jobbigt att vi båda var inne men inte pratade med varandra. Så då blockerade jag honom helt enkelt. Riktigt skönt, befriande faktiskt. Då slipper jag tänka på honom så mycket. Fast alltför ofta dyker han upp i tankarna.

Jag skulle jättegärna vilja skriva att "detta är det sista inlägg jag tänker slösa på den jäveln", men jag skulle aldrig hålla det. Det vet jag ju redan nu, så jag tänker inte komma med några sådana tomma löften. Ni får nog höra mig klaga på honom länge i framtiden. Dessvärre!

Imorgon eller i övermorgon är det dags för Göteborg. Resan jag skulle ha gjort med Simmaren (och M och vännen Solstrålen). Men det blev ju inte riktigt så nej. Jag har bestämt att åka själv dit istället. Jag ska ta med min SATC box och gå och köpa Ben&Jerry glass och tycka riktigt synd om mig själv i några dagar, och jag ska spendera pengar som bara den.

Men jag känner ju lite folk i Götet också, så säkert blir det en och annan fika/fest med lite folk när jag är där. Och på lördagen kommer pappa + familj hem igen, och då ska jag spendera några dagar tillsammans med dem. Och hela tiden koncentrera mig på att inte tänka på han jag inte får tänka på.

Midsommar

Sitter här med laptopen i knät uppkrupen i min fasters soffa och äter marabou och annat massa gott. Jädrans vad vi smällt i oss. Känner mig helt uppblåst. Men inte slutar man äta pga det, haha! Befinner mig alltså hos faster P i Stockholm, hit åker man när man behöver råd här i livet och kloka samtal sent in på småtimmarna. Men just nu har vi paus i allt pratande för hon är lustigt nog i tvättstugan, ja nu klockan 2 på natten... Ja dessa stockholmare är då allt bra knäppa!
Faster P (känns konstigt att kalla henne faster, hon är för ung för det, skulle nästan kunna klämma till med att hon är som en syster för mig, men nu blir nicket faster P anyways) är väldigt omtyckt av mig. Vi träffas inte allt för ofta men när vi väl gör det så stämmer det så bra. Vi har på nåt vis så vädligt mycket gemensamt, allt från musiksmak till pojksmak, haha. Och såklart sånadära seriösa funderingar som man bara kan prata med vissa om. Faster P är en av dem. Jag gillar henne. Känns helt rätt att vara här just nu. Fly lite skulle man nog kunna säga.



Anyways. Midsommarafton. Började bra med grillning med ett tiotal pers, kubb och dansande runt stång (ett parasoll var det närmaste vi kunde komma...). Alkohol intaget under kvällen och dagen var precis sådär lagom. Lycklig var man. Gillade läget. Allt som saknades var Simmaren.
Någon som däremot var på plats (senare på kvällen) var M och några av hans vänner. För att förtydliga är då alltså M vännen Solstrålen's flört. Det började lite konstigt med M vilket också ledde till att det slutade konstigt. Det var osäkert om han över huvud taget skulle komma nu när Simmaren inte kunde komma. Ingen trodde han skulle komma utan Simmaren. Och när klockan var 7 hade han fortfarande inte hört av sig. Så vi hade förstått att han inte skulle komma. Men så ringer han runt 9 "nu är vi i *min stad*, vilken buss ska jag ta hem till dig??" Så gör man väl inte?
Man hör ju av sig under dagen, men det gjorde han inte. Man hör av sig och kollar att det fortfarande är on, och att man fortfarande kan komma, men det gjorde han inte. Så det började alltså konstigt.
Och Solstrålen fick panik, så efter hans samtal började hon dricka kopiösa mängder. Mindre bra. Slutade med att hon mådde pyton när han kanske en halvtimme senare anlände hem till henne. Så jag fick ta hand om M och hans vänner. Pratade med M och hade roligt. Pratade minnen från helgen vi umgicks med dem (helgen jag träffade Simmaren) och hade det jättekul. Men han började såklart undra vad det var med Solstrålen och varför hon verkade sur. Jag sa att hon mådde dåligt för att hon hade druckit för mycket. Vilket dels var sant. Men hon var också sur för att han bara dök upp sådär. Jag försökte göra det bästa av situationen. Och pratade med M och underhöll han och hans vänner. Försökte föra M och Solstrålen samman. Men det misslyckades, till slut var de riktigt sura på varandra båda två.
När jag satt ute med några på altanen för en rökpaus kom M ut efter ett tag, och vi började prata. Även om det är lite suddigt nu, så minns jag gott och väl att M stötte på mig. Och att jag inte gjorde nåt för att han skulle sluta. Alls.
Så. Jävla. Dåligt. Solstrålen ser när han lägger armen om mig och jag ser att hon förstår vad som hände. Jag är ändå glad att hon kom ut när hon gjorde. Så inget hände. Jag vet inte om det hade gjort det annars heller. Men man vet ju inte. Och det var ju egentligen inget nu heller.
Först pratade hon inte riktigt med mig, men efter ett tag var allt som vanligt igen till min stora lycka.

Men nu pratade inte jag heller längre med M. Ingen pratade längre med M och hans vänner. Det var ju liksom jag och Solstrålen som var länken mellan dem och de övriga gästerna som de flesta kände varandra. Så de kom utanför på nåt vis. Fast många gjorde försök att prata med dem, men de respondade inte och var riktigt asociala. Allt blev fel. Jag vågade knappt titta på M ifall Solstrålen skulle se. Allt blev fel. Då dricker man mer. Alla gjorde det.

M och hans vänner skulle ha sovit över. Men det hela slutar med att de går därifrån utan att säga hejdå till någon. Utan nånstans att ta vägen. De hade sagt till vännen C att de skulle gå hem "eller nåt" när hon frågade. De hade 10 mil hem. Gå den sträckan 3 på natten?

Nej. De hade slutat med taxi hem för deras del. Och en räkning på 7500. Kostar det så smakar det. Men varken jag eller Solstrålen har pratat med dem. Det har vi fått höra av andra. Allt blev ju så fel. Jag vet inte ens varför. De var sura på varandra utan anledning redan från början. Och jag saknade Simmaren.


Men som jag skrev till Glimra i förra inlägget så fick jag veta något av M och hans vänner som kanske borde få mig att tänka till...
Helgen vi träffades hade han flickvän. Och jag är inte the one who kiss and tells, men han var kanske en aning otrogen mot henne. Han hade tydligen fällt kommentaren "men jag ska ändå göra slut med henne..." Ja okej, för då är det ju okej? Och ja, inte helt förvånandsvärt så var otrohet någonting han verkade ha nåt emot. De var ju inte direkt förvånade, M's och Simmaren's vänner när de fick höra att vi haft ihop det. Inte alls. Någon sa bara "men hade inte han flickvän i mars?", någon annan nickade och sen var det inte mer med det.
M var den enda som försökte tysta ner det hela, för han vet ju lite mer om det hela, tex att vi ska ses nästa vecka. Om vi nu fortfarande ska det.

Jag vet inte mycket, men jag vet att jag inte gillar otrohet. Och jag har lovat mig själv sedan 5 års ålder att föralltid ta avstånd från det. Så går det när man har en pappa som cheatar på ens mamma i nästan 3 år.

Men ändå så är det nåt i mig som inte riktigt bryr mig om det. Jag menar, det är ju inte som att han är Mr Right och vi ska gifta oss. Jag har ju inte ens känslor för honom egentligen. Förutom lust och åtrå.
Och jag visste ju redan att han var en skitstövel och player (ordet känns fullt och utnött, men när jag funderade på synonymer så var tjejtjusare och hjärtekrossare inte mkt bättre) och det stoppade ju mig inte förr. "Är man så snygg så kan man get away with anything" - det var vad jag sa till Solstrålen om honom redan första gången vi träffades. Och det är tyvärr sant.

Men som sagt. Jag vet inte. Jag får väl iallafall fundera på saken...

_______
Upd. Jag undrar hur många tusen han haft sex med?

Förresten! Nu kom jag på en till grej. Tredje inlägget idag, haha. Men måste ju skriva om hur det går med den nu planerade Göteborgsresan. Jag kom på toppenidén att Solstrålen och M skulle följa med! Eftersom Simmaren och M är goda vänner passar ju detta utmärkt. Så vi frågade M om han var på, och klart var han det.

:D

Någon

Nej det blev inte att jag frågade Nalle om han ville ses i helgen. Helt plötsligt hade han bråttom ut. Och jag hann knappt säga hejdå innan han var offline. Så kan det gå.

Och nu känner jag mig sådär super ensam igen. Jag behöver någon att hålla handen. Någon som bryr sig om en. Någon att pussas med. Någon att fly med. Någon som skriver godnatt sms till en när man inte somnar i samma säng. Någon att vakna upp med. Någon att se på dåliga filmer med. Någon att äta sena söndagslucnher med. Någon. Jag behöver någon.


Och ja, jag inser själv hur desperat detta låter. Men min vän Solstrålen som jag nyligen beskrev som en av de få vänner jag har som är singel - ska såklart övernatta hos en potentiell blivande man på fredag. Vilket jag fick reda på bara några mintuer efter att jag skrev att hon var en av de få singelvänner jag har kvar.

Missförstå mig rätt, jag är såklart jätteglad för henne skull. Jag har faktiskt tjatat väldigt mycket på både henne och M (killen hon ska sova hos alltså) att dem ska våga bjuda ut varandra eller dylikt. De skulle vara jättesöta tillsammans.

M och Simmaren är för övrigt vänner med varandra. Bägge bor dock i andra städer. Alltså tre olika städer för mig, Solstrålen, M och Simmaren.

Och jag bara råkar veta att M kysser väldigt bra. Och Solstrålen bara råkar veta samma sak om Simmaren. Det var nämligen under en helgalen helg som jag och Solstrålen mötte M och Simmaren. Och på fredagen den helgen så strulades det huller om buller mellan oss fyra. Medans det blev lite mer uppdelat på lördagen. Helt klart (med risk för att låta som en fjortonåring) en helt crazy helg. Det strulades även runt med andra män denna helg. Det var en rolig helg. Haha!