Rolig kväll. Mindre rolig lördag på jobbet.

Hmm, inte skrivit på ett tag. Hamnar i vissa perioder när jag inte orkar/vill göra det. Varför har jag inte den blekaste om. Förra veckan var lugn iallafall, många lärare som är borta så vi har mycket friställd tid. Klippte mig och gjorde slingor också, en välbehövlig förändring som lyser upp det lite när allting är så grått där ute.


I fredags firade vi en vän som fyllde 19. Förklirr hemma hos vännen Lillan.

Fast först fikade jag faktiskt med en gammal vän. Vi dansade tillsammans när vi var små, i trean till sexan kanske. Vi var väl egentligen inte så supertajta då, men vi träffades och busade ibland. Sen under de senaste åren har vi haft vissa gemensamma vänner och känt igen varandra men inte riktigt vetat från vart. Sen kom vi på det och fick oss ett riktigt skratt. Och nu har hon börjat jobba på samma ställe som mig och vi har jätteroligt tillsammans!
Vi två var alltså och fikade i fredags. Första gången ensamma, förut har vi ju haft andra vänner eller jobbuppgifter att distrahera oss med. Men nu var vi ensamma, skulle bevisas om vi var så lika som vi trodde. Det var vi, det blev inte en tyst minut under tvåtimmars-fikan. Mest pratade vi om vad vi ska göra efter studenten. Både vill vi utomlands och göra något. Båda har vi funderat på att bli reseledare en eller två säsonger. Och kanske kommer det bli så nu, att vi ska söka till en reseledarskola och gå där tillsammans! (Om jag nämner henne mer så får vi kalla henne barndomsvännen)


Nåja, tillbaka till förfesten. Den var riktigt roligt eftersom det var cirka 25 roliga människor där! Men jag var lite småsjuk hela förra veckan och på fredagen var min röst väldigt skrovlig kan man säga. Jag som gillar att skrika och sjunga väldigt mycket när jag har druckit... Var väl inte den bästa kombinationen.

Redan vid ett-tiden på fredagskvällen kunde jag inte få fram ord. Fick peka och göra gester för att folk skulle förstå vad jag ville. Ändå var jag inte beredd att åka hem, haha. Men vi hade en riktig rolig kväll förutom att Solstrålen blev för full så vi fick skicka hem henne. Jag tog hand om henne först någon halvtimme (detta var innan krogen), så är det ju alltid, att jag tar hand om henne när hon är full. Men till slut lyckades en annan vän övertala mig att jag skulle åka ner på krogen så skulle hon och hennes pojkvän ta hand om henne. Tror det gick bra. Tur det. Men var ju inte helt peppad efter det, hon grät så mycket och ja...

Men men, kvällen gick vidare och på krogen var vi VIP. Så när vi kom in leddes vi in genom någon specialgång och leddes till ett bord med utsikt över dansgolvet. Så var det såna dära röda rep runt bordet (som det brukar vara utanför krogar) och sen kom champagnen, cidern, drinkarna, melon och annan frukt och den konstanta uppassningen. Och vimmelfotografen som var på en HELA tiden... Jag hatar att vara med på vimmel, man ser ju för guds skull aldrig bra ut på de där jävla korten, men nu var det ju svårt att undvika kameramannen. Kunde ju inte gärna resa sig upp och springa därifrån när han kom.

Efter ett tag öppnade vi repen så fick några andra vänner komma upp och glassa och vi begav oss ner på dansgolvet.

Rolig kväll. Mindre rolig lördag på jobbet.

Helgen...

Klart att det blev utgång i fredags!


Fredagen:
- gick upp 06 för att plugga till ett prov
- 09 till 14 skola
- 14 till 15 körlektion
- 15 till 21 jobba
- 22 till 04 party, party

Lördagen:
- gå upp 07
- jobba 08.30 till 16.30


Som ni säkert kan räkna ut med ena lilltån var jag sjukt trött igårkväll. Var ju dessutom tänkt att jag skulle gå på en fest på kvällen, men var tvungen att skippa den pga "oerhörd trötthet". Var lite tråkigt för det hade tydligen varit jättekul där. Men jag var ju verkligen jättetrött, så hade antagligen inte haft så jättekul iallafall. Nej, att ligga hemma i soffan och äta glass framför några vänner-avsnitt och somna tidigt var precis vad jag behövde.


Men i fredags då? Jo, medans jag var på jobbet bestämde jag mig för att jag skulle gå ut. Så det blev en riktig spontan-utgång (Men erkänn att de är de som brukar bli roligast? Utan alla förväntningar på hur kvällen ska bli...) detta! Åkte hem till en vän som hade förfest. Kom dit i jobbkläderna, haha. En riktig partyhöjare det. Sen hade vi en riktig rolig partykväll med en lagom fylla. =)

Idag sov jag ut och sen åt jag lunch/middag med vännen Lillan på stan, och som vanligt på våra söndags-dater så satt vi kvar och pratade i ungefär 3 timmar. Bästa sättet att spendera en söndag.

Varit ledig från jobbet två månader....

...men på fredag börjar jag jobba igen.

Wilma's innehållsrika liv

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva om. Mitt liv är så oerhört innehållslöst just nu att det finns inte mycket att nämna. På ungkarlsfronten iallafall.


Annars handlar det om:

• Jobba 3-4 gånger i vecka
• Körlektioner & plugga till teoriprovet
• Projektarbete
• Annat skittråkigt skola
• Lista ut vad jag ska göra efter gymnasiet: Plugga? Jobba? Utomlands? Australien? USA? Ingen aning?
• Vänner & familj.

Ja. Och det va väl det. Mycket mer spännande är det inte...

vännen I

Fick ju jobbet på Donkadonkdonken. Var där med vännen I idag och provade ut kläder. Helt sjukt fula gula T-shirtar. Både jag och vännen I fick ha storlek Large (fast hon får dock ha piké eftersom hon är shiftledare och sånt), och vi båda har i vanliga fall storlek Small eller Medium. Jag tyckte det var lite konstigt men funderade egentligen inte mer på det. Men vännen I som kämpat med anorexia tills för ett år sedan (fast kämpar fortfarande, dock har hon nått en hälsosam vikt nu) reagerade såklart starkare. Med kommentarer som "vi får börja banta!" och "det här funkar ju inte längre..." gjorde hon mig lite orolig.

Och när jag svarade att "det är ingen fara, det är bara jättesmå storlekar! Du har ju Small på din andra Donken-skjorta. Eller hur?" undvek hon bara att titta på mig. Och granskade istället sig själv i spegeln väldigt noga. Drog in magen, suckade ut magen, drog in magen... Suckade djupt och konstaterade sedan att det inte skulle bli någon mer choklad denna månad iallafall.

Det gör ont. Och jag vet inte vad jag ska säga. Vad säger man till någon som haft anorexia? Jag har såklart alltid försöka hjälpa henne ur det där. Och när hon i början av andra ring började äta normalt igen, om än motigt, så var vi alla så glada.

Men skulle man säga nåt? I stil med "men I, vad kul att du börjar gå upp lite!" - nej det hade antagligen inte varit speciellt lämpligt. Men när hon kommer med kommentarer som "Nej jag var mycket finare när jag var smal" försöker vi såklart få henne att förstå att hon verkligen är mycket snyggare nu. Hon hade storlek 22 på jeans, ansiktet var fyrkantigt, varje revben syntes, och han var helt sjukt tunnhårig . Jag har aldrig sett någon smalare än henne. Och det är såklart man tänkte på att hon var sjukligt smal när vi började i samma klass för snart två år sedan, men jag förstod inte riktigt allvaret för ens jag fick se ett då år gammalt kort på henne - hon vägde kanske 40 kg mer! Jag minns att jag satte tugummit i halsen.


När vi var på en fest tillsammans för några veckor sedan fick hon en kommentar av, en ganska full kille, men ändå; "Jag känner igen dig.. Var inte jag på fest hemma hos dig förra sommaren? Fast då var du ju smal...". I slog ner blicken och blinkade bort en tår. Jag blängde argsint på honom och var på vippen att spotta honom i ansiktet, men han verkade inte förstå ett skit. I tittade sedan upp på mig och när hon såg min om-blickar-kunde-döda-så-skulle-du-vara-long-gone blick skyndade hon sig och sa "Det är ingen fara, jag får jämnt såna dära kommentarer...".

Hur tänker människor? Även den här idiotiska killen borde väl ha förstått att det var det mest idiotiska han skulle kunna säga till den här tjejen. Nu är hon väl "normal", men ändå jävligt smal. Och att då säga något sådant till henne... är för mig helt obegripligt.

Jag försökte sedan vända det positivt till I och sa att han nog menade att då var du ju smal och ful, och nu är du ju så mycket finare. Vilket faktiskt skulle kunna varit så han menade. Bara att han formulerade sig som en hjärnlös gädda. För det är faktiskt så, hon är tusen gånger finare nu. Min lilla I.

Vad är din unika förmåga?

I onsdags förra veckan var jag på en tredje arbetsintervju för McDonalds. Jo, du läste rätt - tre arbetsintervjuer.
Något iallafall jag tycker är väldigt mycket. Men samtidigt så har det varit en väldigt stor gallring. Från början var det över 400 sökande, och dryga 200 fick komma på en första intervju. 80 vidare till en andra intervju. Och så dryga 45 vidare till en tredje intervju. Och hur många de skulle anställa de visste de inte ännu.

Så kan man ju tycka att det är en massa onödigt slösande med sin tid? Tre intervjuer innebär ju en väldans massa anpassande. Men grejen är att det faktiskt har varit väldigt roligt. Säkert har man väl lärt sig en massa också. Fast sådär utan att man märker det. Och också säkert mognat, och allt sånt där.

De skulle höra av sig inom en vecka med "Nej", "Vi lägger dig på väntelistan" eller ett "Ja". Ni kan ju kanske ana vad jag hoppas på. Såhär innan sommaren behöver jag som fattig studenterska ett jobb. Med en regelbunden inkomst på 500 i månaden kommer man knappst långt (max några meter, haha).





Men hursomhelst (gud vad jag kan pladdra på), det jag till slut skulle komma fram till en fråga man fick på den senaste intervjun (som förövrigt var en grupp-intervju på cirka 8 pers); "Har du någon unik förmåga?"

En unik förmåga? Jag? 17 år fattig studenterska boende hemma hos mamma? Jag? Som pluggar aset av mig nu för att jag missat så mycket sen i julas? Jag som lägger största delen av mina 500 i månaden på att fika och äta med vännerna på restaurang? Jag? Som tillbringar nästan minst 5 timmar om dagen framför datorn?

Skulle jag ha en unik förmåga?

"Nej det tror jag nog inte.. Ha ha.."
"Jomen nåt måste du väl kunna lite extra bra?"

Jag kunde absolut inte komma på någonting. Jag kan ingenting.

Har aldrig sportat. Aldrig varit utomordentligt bra på nåt, inte ens skolan.

Frågan kändes omöjlig att besvara.

Till slut sa en i gruppen "Men sa du inte att du gillade att fotografera?"

Jovisst gör jag ju det, men har väl aldrig riktigt kommit underfund med om jag är speciellt bra på det. Har sålt några bilder, för cirka 500 kronor styck. Är man bra då? Nä enligt mig handlar det mer om bra förhandling och vägra prutning.

Ja det skulle väl vara nåt jag är bra på då, förhandla. Men inte fan är det en unik jävla förmåga.



Nu känner jag att jag låter riktigt super-negativ. Eller jag menar, visst fan hade det varit kul att vara sådär skitbra på att typ måla eller hoppa höjdhopp? Att ha nåt sånt där eget som man var lite småkänd för. Inte känd kanske, men ni fattar.

Men samtidigt har jag klarat mig bra i livet utan det. Att vara en i mängden fast ändå inte. Utan unika förmågor. Man behöver väl för fan inte vara stålmannen för att få jobba på donken? Kom igen!