Han ringde

Måste bara skriva, så ni ska förstå hur trött jag är, att jag hade ett matte C prov klockan 7 imorse! Helt åt fanders tidigt. Och skitdåligt gick det. Menmen, aldrig mer matte. Ska inte klaga.

Hursomhelst, sen dess har jag gjort en massa. Jobbade några timmar. Stan med Solstrålen, Vännen M med flera. Handlade en hel del, åt lunch däremellan, fikade nånstans efter, åt en glass, solade i en park och kollade på massa studenter. Skittrött när jag kom hem, siktade nästan in mig på att gå och sova då klockan 6. Och det gjorde jag. Nästan. Somnade i soffan.

Men vem ringer inte då? Precis när jag har somnat....


-paus för att bygga upp spänningen-


-ännu lite längre paus-


-sådärja!-



Jo! Simmaren ringde.... Så förvirrat och med såndär härlig gröt-röst svarar jag i telefonen. Förstår inte för ens efter ett bra tag att det faktiskt är han. Simmaren ringde! Dra mig baklänges liksom. Vi brukar bara messa eller skriva på msn. Eller vi har pratat en hel del på fyllan förvisso. Men det är ju inte alls samma sak. Då horny-ringer man halva telefonboken ofta. Nu var'e ju måndag och klockan va' typ 7!

Pratade ett tag, flöt på ganska bra faktiskt, kanske 20 minuter eller så. Skitroligt var'e. Men inte för ens i slutet tog han upp när vi skulle ses (vi har bara bestämt att vi ska ses, inte när) så pratade vi lite om det. Sen hör jag mig själv säga: "Jag har ett hus i Göteborg en vecka eller så, du kan ju åka med mig dit...".

Tre sek efter: "Sa jag verkligen det där....??????!?!??!?!?"

Visst gjorde jag det.


Varpå han uppspelt bombarderade mig med frågor. "Bara du och jag alltså?" "Vems hus är det?" "Hur länge?" "När?" och så vidare. Jag hade knappt svar på några frågor.

Men jag tror nästan vi bestämde detta nu. Lite spännande. Eller mycket snarare!!

Tomt

Har inte pratat med Simmaren sen fredags. Och han är ungefär allt jag tänker på. Gud.

han är nog för bra för mig

Skrev ju om Skribenten igår. Och att jag inte vågade berätta vad jag visste om henne. Men det löste sig av sig självt, då jag berättat det för vännen M och hon var på samma fest som honom igår och berättade det för honom. Han hade blivit ledsen sa hon, såklart att han blir det. Lilla plutten. Vi pratade nyss i telefon om det hela, och på nåt vis kom vi överens om att vi ska få honom att "göra slut" (de är ju inte riktigt tillsammans, vad jag vet...) innan hon sårar honom för mycket.

Enligt vännen M är det bästa sättet att få detta att fungera är att jag skulle "få ihop det" (hennes ord, inte mina) med honom. Och ptja, jag drömmer ju om honom, men jag vet inte. Kanske. Hon är iallafall övertygad om att vi skulle passa perfekt. Men han är nog för bra för mig.

Gjorde jag fel?

Träffade Skribenten i fredags. Vi stog och prata lite om ditten och dattan. Så kom vi in på tjejen han har på g. Jag hade nämligen frågat runt lite för att höra vad hon hade för intensions. Vilket såklart hade kommit fram till henne, och hon hade sagt det till honom. Borde jag ha fattat.

Men söt som han är, så säger han bara "Du vet ju att du hade kunnat fråga mig om du ville veta..."

Men grejen är den, att det var inte riktigt därför jag frågade. Jag vet ju redan att han gillar henne lite sisådär lagom mycket. Anledningen till att han inte är helt såld på henne är först och främst att hon är jätteomogen och jobbig. Men sen också att hon behandlar honom som skit. Några dagar innan berättade nämligen Skribenten för mig att de hade legat och "hållt på" (hans ord, inte mina) i hennes säng då hon plötsligt stoppar för att säga "Åh vad jag är kär i Andreas". Notera väl att detta inte är Skribentens riktiga namn....
Som ni förstår är det något allvarligt fel på denna omogna äckliga tjej.

Hur som helst. Anledningen till att jag frågade några andra, och inte honom, var för att jag ville veta om hon bara lekte med honom eller ville ha nåt mer seriöst. Alla svar jag fick bekräftade mina misstankar.

Hon är en sån som bara leker med killar och deras känslor. Och Skribenten är full med superduperduperkänsliga känslor. Att hon går från en kille till den andra medans hon pratar skit om dem med alla sina vänner. Att hon skrattar åt dem bakom deras ryggar. Att det är jakten hon gillar. Och att hon sen ger blanka fan i dem.

Som jag kanske skrivit förr, är Skribenten någon som jag på nåt vis ser som en lillebror, eller inte lillebror riktigt, men som att jag måste skydda honom från allt det farliga i världen. Och denna tjej är uppenbarligen farlig.

Men ändå, när Skribenten frågar mig vad jag tycker om henne, så förmådde jag mig inte annat än att säga "Hon är väl snäll...". Han såg så hoppfull ut, jag hade inte mage att ta död på det hoppet och säga vad jag visste. Jag kunde bara inte.

Gjorde jag fel?

Väldigt många bollar i huvudet just nu

Väldigt många bollar i huvudet just nu.

Igår natt drömde jag att jag var på en fest (dock en väldigt märklig sådan, med tanke på att huset festen var i var connected till en volleyboll plan på nåt vis). Skribenten var där. Men Skribenten blev uppraggad av nån brud. Jag blev jätteavundsjuk och arg. Men sen så började jag ragga på honom trots att jag bara några minuter sett honom hångla med den dära andra tjejen. Och mina försök lyckades. Och vi gick hem tillsammans.
Sen vaknade jag. Tråkigt men sant.

Inatt drömde jag om Nallen. Han skulle sova hos mig. Men först hade jag en massa ärenden. Så när jag var och uträttade alla dem hade han somnat i min säng. När jag kom hem väckte jag honom på ett högst mysigt vis. Som tur är vaknade jag denna gång inte upp ur drömmen...!

Och sen till vad jag roar mig med i vaken tid då. Simmaren. Förstås. Det är det första jag kollar när jag loggar in på msn, facebook eller någon annanstans; "är han inne?". Måste sluta. Vill absolut inte bli kär i honom. Få riktiga känslor för honom. Det går bara inte. För jag vet, jag vet att han kommer såra mig då.
Men ändå, så ser jag fram emot mer än något annat när jag äntligen ska få träffa honom. And sex him up.

Fan vad snygg han är.

Efter en lång första dag på jobbet kom jag hem och var helt död. Slängde mig in i duschen och kastade i mig lite mat. Övervägde starkt att gå och lägga mig då när klockan bara var runt halv elva.
Men istället satte jag mig vid datorn, och tur var väl det hann jag tänka, för Simmaren var nämligen inne på msn. Även han hade just kommit hem från jobbet och var trött och sliten. Slutade med att vi pratade in på småtimmarna om än det ena och andra, och bestämde ännu en gång att vi skulle ses. Han tar studenten nu i veckan, så det är ju antagligen inte aktuellt kommande helg. Och förresten ska jag jobba då. Men sen är'e ju sommarlov (mitt sista någonsin, I might add) och då... ja då jävlar då tänker jag flytta till hans stad på heltid!

Fan vad snygg han är. Tack gode gud för the wonder of digitalkamera och mms.

-upd-
Kom just på att GUD VAD SNYGG HAN KOMMER VARA I KOSTYM. Shit.

Är tacksam för alla svar.

Vännen I mår jättedåligt just nu. Har hamnat i en riktig down period, och jag försöker göra vad jag kan. Men jag kan inte mycket. Vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra, för att det ska bli bättre. Jag vet inte. Men jag gör mitt bästa och hoppas hon tar in mina ord och förstår att de är sanna. För hon är ju finare nu, hon är ju det.

Har någon tips på vad man säger till någon som levt i anorexia flera år, men nu efter mycket kämpande är på god väg bort från det, men nu börjar känna sig dåliga igen..? Är tacksam för alla svar och åsikter. :)

Då var vi där igen då. Jippi.

Sitter och pluggar italienska. Fast utan att faktiskt plugga. Sitter på sängen min och bara stirrar på mina gardiner. De är blommiga av någon konstig anledning. Vem vill ha blommiga gardiner? Men sedan kommer jag på att jag nyligen bytt rum med mammsen. Och att hennes gamla gardiner hänger kvar. Mitt upp i allt gardin funderande kommer jag visst in på några helt andra tankar. Simmaren.Det är inte för ens jag låtit tankarna löpa hej vilt i några minuter som jag kommer på. "Vad sjutton tänker jag?" Jag tänker nämligen på mig och Simmaren. Och vi tar en road trip till Göteborg. Tänk romantisk weekend. Sommar. Glass. Bada. Och jag tror bestämt vi höll handen.

Och jag som bara försökte lära mig possesiva pronomen på italienska. Jag hade inte tänkt åka till Göteborg. Speciellt inte på romantisk weekend med Simmaren. So much for not falling inlove. Då var vi där igen då. Som så många gånger förr. Jippi.

- upd -
Sitter vid datorn. Med italienskaboken i knät. Skriver i min blogg om att det inte riktigt fungerade det här med no emotions involved. Kommer på mig själv med att lite tyst jubla när jag ser att han loggar in. Varför? Det var ju bra så sent som i går. Varför ska alla dessa tankar komma upp nu. Bara för att jag skrev ett dumt blogg inlägg om att det kanske kunde fungera denna gång. Dumma jag. Dumma, dumma jag.

måste väl det vara ett plus? Eller?

Känner att jag vill klargöra en sak efter föregående inlägg. Jag tror att min kåthet (när det gäller bara kåthet alltså) anträffar Simmaren just för att jag vet att han är just så. Bara kåt. Och inte alls söker nåt seriöst av nåt slag. Men är man så snygg kommer man ju tyvärr undan med det. Men min only horniness inställning gentemot honom känns faktiskt väldigt sund. För jag vet ju att skulle jag få några som helst känslor för honom, skulle han först utnyttja det och få "det han vill ha" och sedan trampa på mitt hjärta. Nåt sånt. Så om jag är med på detta från början måste väl det vara ett plus? Eller?

Long time no see

Länge sedan jag skrev nu. Och varför vet jag inte. Har varit en sjukt stressig vecka.
4 prov, 2 redovisningar, 1 uppsats, 2 tentor - allt detta denna vecka. Man hinner ju knappt andas, men som tur är så är det snart sommarlov!

Vad har hänt sen sist då (förutom en massa pluggande)?

Igår var jag på begravning. För Bonusfar's morfar. Min bonusgammelmorfar så att säga. Begravningen var jättefin. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte grät som en bebis som just mist sin lollipop. Vi hade tänt ljus i hela kyrkan, och sångarna gjorde ett toppenjobb och prästen var toppen. Som mamma sa imorse så "var denna begravning en jättebra första begravning för dig". Nä jag har aldrig varit på en begravning förr. 17 år och känner knappt någon som gått bort. Sjukt vad lyckligt lottad jag är.


Men nu över till nåt helt annat. Simmaren tycker att vi ska ses. Min respons levde verkligen upp till min hard-to-get strategi som jag försöker köra på. En strategi som verkar fungera väldigt bra faktiskt. Det har lett till att det alltid är han som skriver hej på msn, han som börjar sms'a osv. Känns väldans bra!

Men jag ska inte ljuga. Jag är så horny på honom. Det har verkligen inget med kärlek att göra.

Vännen J: "Hur går det med kärleken då?"
Jag: "... ... ... och så ska jag kanske träffa "Simmaren" nu till helgen. Fast det har iofs inget med kärlek att göra, to be honest."
Vännen J: "Så du är bara kåt?"

Han har en poäng där J. Jag är kåt. Så är det bara. Aj äm hårny. Men skulle ni ha sett honom, så skulle ni vara right there with me. Tjej eller kille, ni skulle se samma sak som jag ser. Samma perfekt vältränade och brunbrända simmarkropp, samma sexiga ansiktsdrag, samma blonda rakade hår, samma blå vackra ögon. Ja ta mig fan vad het han är.


I övrigt har Nallen (som vanligt) sms'at en hel del. Men efter ett tag slutade jag svara. Det leder ju ändå ingen vart. Vi träffas ju aldrig. Det är ingen mening med att ha regelbunden kontakt via sms då. Det leder ingen vart. Vilket jag vet att i alla fall jag har förstått. Frågan är om han har det. Han har skrivit 3 sms nu som jag inte svarat på. Undrar om the message går fram då? Men det är nog tveksamt. Och för övrigt kommer jag säkert svara till slut.

På fredag ska jag jobba kväll, yey! På lördag blir'e tjejkväll hemma hos vännen I, eller hemma hos hennes kille som jobbar kväll då. Det blir god mat, alkohol och antagligen en hel del skratt. Precis den typen av kväll jag behöver efter en sjukt stressig vecka. Sen efter det får vi väl se om vi drar vidare eller inte. Kanske bestämmer oss för att vi har det bra där vi är. Alternativt att vi drar på någon fest. Eller kanske drar dit lite folk? Återstår att se.

Skribenten

Skribenten. En ny figur här i bloggen. Som också är väldigt söt. Sådärnt oskyldigt söt. Och det sötaste av allt är att han är 18 år och oskuld. Vilket han berättade för en av mina bästa vänner, som såklart berättade det för mig (dock efter visst tjat från mitt håll). Ja hursomhelst är han jättesöt och jag har nog sådär hemligt varit lite småkär i honom de senaste månaderna.

Träffade honom såklart igår. På fyllan. Vem vet vad jag kan ha sagt och gjort. Enligt Solstrålen och vännen X så gjorde jag inget pinsamt. Men vad vet de, dem var väl lika illa däran dem med.

Men jag fick på efterfesten igår veta att han är på g med en tjej. En tjej som jag inte riktigt gillar. Eller någonsin har gjort. Vi känner iofs inte riktigt varandra. Men vi båda vet vem den andra är, och hejar ibland. Men jag tror att ogillandet är ömsesidigt. Eller tror och tror, det är jag nog ganska säker på.

Jag hamnade t.ex. på fest hemma hos henne på nyårsafton, och hon gjorde det ganska klart för mig att hon inte ville ha oss där.

Ja jag träffade alltså Skribenten igår. Med henne. Såklart. När jag skulle gå fram och krama honom fick jag årets gräsligaste bitch blick av henne, så jag ropade på mina vänner och kutade snabbt där ifrån. Vad jag kan minnas iallafall.

Men här kommer det värsta. När jag imorse kollade mina samtalslistor. Vad hittar jag? Jo ett tio minuters långt samtal med honom. Och såklart jag som ringt honom.


Har ni hört frasen "aldrig mer dricka alkohol, man skämmer bara ut sig...."? Antagligen. Känns som jag skulle behöva uttala den. Fyfan. Jävla helvete.

Det är förfesterna och efterfesterna som är det roliga

Fredagen. Först åkte vi och köpte thai mat. Eller nej, först blev det några drinkar. På tom mage. För jag hade inte ätit mer än en macka och det var ju typ 8 timmar sen eller nåt. Och dem tog väl ganska rejält. Vilket ledde till att vi kom på den roliga idén att flörta med killen på thai-restaurangen. Jag minns det fortfarande som ohyggligt roligt. Var dock lite pinsamt sedan när vi åkte och hämtade maten.

Sedan bjöd vi dit lite folk och förfestande kunde börja. Vi hade bränt en CD med allt från schalger och Hanson Brothers's m-bop till take me on, take on me. Vi greppade varsitt instrument (gaffel = mikrofon, kinapinnar = trumpinnar, sopkvast = gitarr - ja you get the idea) och körde järnet. Det blev en hel del dans och tjoande. I tre timmar höll vi på tror jag nog. Allt shottande hade gjort oss väldigt glada.

Förfesterna är faktiskt ofta det bästa. Man borde i många fall bara ha stannat kvar där. Det är ju då allt som är roligast. Men så blir det såklart inte.

Vi åkte vidare. Eller nej, åkte gjorde vi visst aldrig. Utan vi gick tvärs över gatan till grannhuset som hade fest. Där var det inte alls lika glad och tjoig stämning som på våran underbara förfest. Vilket ledde till att vi tyckte att vi skulle bjuda alla dit. Dock tyckte ägarinnan av huset inte att detta var en sådan bra idé, då hennes senaste hemmafest lett till polisbesök och andra otrevligheter.

Men vi behöll glada miner på. Efter ett tag tröttnade vi dock. Det var en tråkig församling det där. Så va fan, vi kan väl starta efterfesten tidigt. Runt klockan ett sisådära. Så vi drog ner favoritgrabbarna och satte oss på altanen och körde samma skiva som på förfesten. Drog några flammor och efterdrinkar.

Det blev riktigt mysigt med många skratt. Det är förfesterna och efterfesterna som är the shit.

Jag hann såklart dra av både ett och annat sms. Pinsamma sms såklart. Annars vore det ju inte jag. Till t.ex Nallebjörnen och Simmaren. Simmaren är ju utomlands så det blev dyrt. Men Nallebjörnen sms'ades det för fullt med hela kvällen/natten faktiskt. Redan på förfesten började det och det var han som skickade det första. Men det var också jag som skickade det sista. Vilket var imorse.

Klockan ett fick jag ett sms av honom där det stod "och röd om kinderna". Jag förstod inte alls vad han menade, så jag gick in i min utkorg och hittade till min förskräckelse att jag skickat "jag tror jag är lite rund om fötterna nu". Och vad han då menade med "och röd om kinderna" är att jag alltid blir det efter några glas. Aningen pinsamt. Resten av min utkorg var raderat. Det brukar den alltid vara "dagen efter". Det är nog mitt undermedvetna som ser till att jag gör det innan jag somnar så jag ska slippa veta vad för pinsamheter jag utsatt mig för. Både bra och dåligt iofs.


Jag svarade iallafall och låtsades som att jag inte aaaaalls visste vad han pratade om. Vilket jag ju knappt gjorde heller. Och det har han alltså inte svarat på. Och det har gått en hel dag.

Krönikor

Jag blev ju som sagt lite småputt över att vännen X hade skickat in min krönika som ansökningsbidrag till lokaltidningen. Så pass putt att jag skrev ihop två nya krönikor. Och bifogade även en adress till min hemsida med kort. Så jag ansökte både som skribent och fotograf. Får väl se hur det går då.

Lite gammal hederlig mänsklig kontakt

Nej nu är det dags att rycka upp sig. Eftersom det är lång helg, så är det dags att göra något kul. En bedrift jag än så länge misslyckats med.

Det har sedan länge varit bestämt att Solstrålen och jag ska sova hos vännen X. Eftersom hennes föräldrar är borta. Och det är som uppbäddat för en förfest och komma hem alldeles för sent och efter alldeles för mycket alkohol. Och det är precis vad jag behöver.

Och om jag känner mig själv, kommer jag skicka pinsamma sms till något gammalt ragg eller hitta något nytt. Något jag iofs känner redan nu att jag behöver. Lite gammal hederlig mänsklig kontakt. Så det kanske inte blir så dumt ändå.

Ja vi får väl se. Uppdatering kommer säkerligen imorgon, wish me luck!

Smått irriterad.

Blev jag när jag fick höra att vännen X (ja hennes namn börjar på x alltså) gått vidare till en uttagning för skribent för min stads lokaltidning.

Nu tänker ni nog "men varför då? Du borde väl vara glad för din vän när det går bra för henne". Sen funderar ni kanske vidare "ja om du inte är ett avundsjukt as såklart..."


Men tänk att ni hade fel bägge gångerna. Anledningen till att jag är sur är att hon har skickat in en artikel som halvt är skriven av mig. Och korrigerad av mig. Och jag kom på idén till hela artikeln.

Och när jag frågar henne "åh vad var ditt bidrag?" har hon mage att helt ärligt svara den du hjälpte mig med förut". Nå helt ärligt kanske det inte var då, med tanke på att jag mer än hjälpte henne med den.

Och det suraste är såklart att jag hade tänkt söka. Och hade uppenbarligen gått vidare. Om det inte var hennes speciella namn som tog henne dit såklart. Undrar om det är för sent för att skriva en krönika nu och skicka in?

Kanske om vänner som snor ens krönikor och helt utan dåligt samvete skickar in dem till tidningar hit och dit?

vännen I

Fick ju jobbet på Donkadonkdonken. Var där med vännen I idag och provade ut kläder. Helt sjukt fula gula T-shirtar. Både jag och vännen I fick ha storlek Large (fast hon får dock ha piké eftersom hon är shiftledare och sånt), och vi båda har i vanliga fall storlek Small eller Medium. Jag tyckte det var lite konstigt men funderade egentligen inte mer på det. Men vännen I som kämpat med anorexia tills för ett år sedan (fast kämpar fortfarande, dock har hon nått en hälsosam vikt nu) reagerade såklart starkare. Med kommentarer som "vi får börja banta!" och "det här funkar ju inte längre..." gjorde hon mig lite orolig.

Och när jag svarade att "det är ingen fara, det är bara jättesmå storlekar! Du har ju Small på din andra Donken-skjorta. Eller hur?" undvek hon bara att titta på mig. Och granskade istället sig själv i spegeln väldigt noga. Drog in magen, suckade ut magen, drog in magen... Suckade djupt och konstaterade sedan att det inte skulle bli någon mer choklad denna månad iallafall.

Det gör ont. Och jag vet inte vad jag ska säga. Vad säger man till någon som haft anorexia? Jag har såklart alltid försöka hjälpa henne ur det där. Och när hon i början av andra ring började äta normalt igen, om än motigt, så var vi alla så glada.

Men skulle man säga nåt? I stil med "men I, vad kul att du börjar gå upp lite!" - nej det hade antagligen inte varit speciellt lämpligt. Men när hon kommer med kommentarer som "Nej jag var mycket finare när jag var smal" försöker vi såklart få henne att förstå att hon verkligen är mycket snyggare nu. Hon hade storlek 22 på jeans, ansiktet var fyrkantigt, varje revben syntes, och han var helt sjukt tunnhårig . Jag har aldrig sett någon smalare än henne. Och det är såklart man tänkte på att hon var sjukligt smal när vi började i samma klass för snart två år sedan, men jag förstod inte riktigt allvaret för ens jag fick se ett då år gammalt kort på henne - hon vägde kanske 40 kg mer! Jag minns att jag satte tugummit i halsen.


När vi var på en fest tillsammans för några veckor sedan fick hon en kommentar av, en ganska full kille, men ändå; "Jag känner igen dig.. Var inte jag på fest hemma hos dig förra sommaren? Fast då var du ju smal...". I slog ner blicken och blinkade bort en tår. Jag blängde argsint på honom och var på vippen att spotta honom i ansiktet, men han verkade inte förstå ett skit. I tittade sedan upp på mig och när hon såg min om-blickar-kunde-döda-så-skulle-du-vara-long-gone blick skyndade hon sig och sa "Det är ingen fara, jag får jämnt såna dära kommentarer...".

Hur tänker människor? Även den här idiotiska killen borde väl ha förstått att det var det mest idiotiska han skulle kunna säga till den här tjejen. Nu är hon väl "normal", men ändå jävligt smal. Och att då säga något sådant till henne... är för mig helt obegripligt.

Jag försökte sedan vända det positivt till I och sa att han nog menade att då var du ju smal och ful, och nu är du ju så mycket finare. Vilket faktiskt skulle kunna varit så han menade. Bara att han formulerade sig som en hjärnlös gädda. För det är faktiskt så, hon är tusen gånger finare nu. Min lilla I.

Någon

Nej det blev inte att jag frågade Nalle om han ville ses i helgen. Helt plötsligt hade han bråttom ut. Och jag hann knappt säga hejdå innan han var offline. Så kan det gå.

Och nu känner jag mig sådär super ensam igen. Jag behöver någon att hålla handen. Någon som bryr sig om en. Någon att pussas med. Någon att fly med. Någon som skriver godnatt sms till en när man inte somnar i samma säng. Någon att vakna upp med. Någon att se på dåliga filmer med. Någon att äta sena söndagslucnher med. Någon. Jag behöver någon.


Och ja, jag inser själv hur desperat detta låter. Men min vän Solstrålen som jag nyligen beskrev som en av de få vänner jag har som är singel - ska såklart övernatta hos en potentiell blivande man på fredag. Vilket jag fick reda på bara några mintuer efter att jag skrev att hon var en av de få singelvänner jag har kvar.

Missförstå mig rätt, jag är såklart jätteglad för henne skull. Jag har faktiskt tjatat väldigt mycket på både henne och M (killen hon ska sova hos alltså) att dem ska våga bjuda ut varandra eller dylikt. De skulle vara jättesöta tillsammans.

M och Simmaren är för övrigt vänner med varandra. Bägge bor dock i andra städer. Alltså tre olika städer för mig, Solstrålen, M och Simmaren.

Och jag bara råkar veta att M kysser väldigt bra. Och Solstrålen bara råkar veta samma sak om Simmaren. Det var nämligen under en helgalen helg som jag och Solstrålen mötte M och Simmaren. Och på fredagen den helgen så strulades det huller om buller mellan oss fyra. Medans det blev lite mer uppdelat på lördagen. Helt klart (med risk för att låta som en fjortonåring) en helt crazy helg. Det strulades även runt med andra män denna helg. Det var en rolig helg. Haha!

Comviq kompis

Sitter och samtalar med Nallebjörnen på msn. Något vi nästan aldrig gör. I början gjorde vi det, när det var sådär pirrigt och nytt. Men sen upptäckte vi Comviq Kompis och dess gratis sms. Så då blev det sms. Flera gånger om dagen. Konstant. Hemma, framför TV'n, i skolan, bortrest, på toan, hos vännerna, på festerna - ja överallt. Hela tiden.

Men som jag skrev förut, vi träffades liksom aldrig. Det var bara sms hela tiden. Och nånstans där blev det fel.

Det vi skriver om just nu är att jag tycker att han är mesig. Eller han frågade det, och jag förnekade inte. Eller min respons var "du har ju trots allt nallebjörnar på sängkläderna :)". Undrar om killar tar det som en diss. Antagligen. Killar vill väl vara så där supermanliga. Men det dem inte tänker på är att tjejer tycker sånt är gulligt. Typ Seth Cohen turn on.

Sitter faktiskt på att funderar på att fråga om han vill ses nåt nu. Det är ju långhelg och ja, jag känner mig faktiskt ensam. Alla vännerna har i stort sett fast sällskap, utom Solstrålen då. Men det känns lite nu som att jag och Solstrålen har umgåtts för mkt på senaste tiden (om man nu kan umgås för mycket med henne?). Men det har känts lite som att vi ibland går varandra på nerverna. Inte så vi har bråkat eller så. Bara att vi båda är väldigt envisa av oss och ofta vill ha rätt.

Men ska jag kanske fråga Nalle om han vill ses. Vi får väl se hur det blir med den saken.

När man talar om trollen

Nu har jag inte pratat med Nallebjörnen sedan innan utomlandsresan då han pliktskyldigt (eller kanske helt frivilligt och välmenande) skrev trevlig resa till mig. I ett sms såklart. Och detta var väl cirka en vecka sen nu.

Och såklart, bara för att jag just skrev ett inlägg där han var nämnd flera gånger, så kommer ett sms. Det var inget speciellt sms förvisso, han undrade bara hur det var med mig och om resan hade varit bra.

Undrar om jag ska sega med att svara. Vara lite hard to get och spännande! ;-)

Det finns ju faktiskt bra killar.

Det finns ju faktiskt bra killar. Kommentarer som "alla män är skithögar" är ju faktiskt inte rättfärdade. Alla män är nämligen inte skit. Speciellt inte dem som är uppfostrade ensam av sin mamma och har en bra kontakt med två systrar. Såna män (nej pojkar skulle nog passa bättre in här) brukar kunna växa upp och bli riktiga gentlemen.

Och just en sånhär man, pojke, hade jag för några månader sedan en liten thing med. Denna thing började med att vi träffades på en av mina bästa vänners fest. Vi pratade lite där, dansade och så.

((Som lite intressant kuriosa skulle jag också kunna nämna att vännen som hade festen var lite sådär kändis-kär (när man är kär i nån på avstånd utan att knappt veta vad människan heter) i Nallebjörnen (killen alltså - han har nallebjörnar på sina sängkläder så jag tyckte att det smeknamet passade bra).))

Någon vecka efter hamnade vi på samma förfest. Och sedan på samma efterfest. Sedan kontakade han mig någonstans på internet, bilddagboken kanske det var, och hipp som happ - efer ett tags snicksnackande på msn bestämdes en date hemma hos honom.

Han var faktiskt verkligen jättesöt. Och blyg. Framför allt blyg. Men efter ett tag tog han mod till sig och (kysste mig... nej så kul skulle vi inte ha) spelade gitarr för mig. Och sjöng. Jättesöta sånger, "Du är det finaste jag vet", "Question", "Wonderwall" och lite söta Elton John låtar också såklart. Det var hela tiden stämning för att byta saliv (som vi så käckt altid säger i min umgängeskrets), men han vågade inte. Inte jag heller för den delen.

Men sen när det var dags för avsked så tog jag mod till mig. Nästa gång var det han som var modig.

Sedan rann det liksom ut i sanden.


Det konstiga är att vi sms'ade varje dag. Verkligen hela tiden. Men vi träffades liksom aldrig. Och efter att ha pratat igenom det så kom vi båda (eller var det mest jag?) att vi skulle sluta sms'a och se vad som hände då. Morgonen därpå skrev han i ett sms "jag kan inte leva utan dina sms" - så det blev inget riktigt av med det.

Men nu har de där dagliga sms'en försvunnit, för kanske bara en månad sen. Men igår började jag fundera på varför det blev som det blev. Det var ju inget som hände plötsligt. Så det var aldrig något jag riktigt funderade över. Och nu är det nog försent. För vi har börjat se varandra som vänner för mycket. Men han var allt bra söt, lilla Nallebjörnen.





Men för att återvända till rubriken. Att det finns ju faktiskt bra killar. Nallebjörnen var en sån. En riktig sötis som nog aldrig skulle ens fundera på att titta åt en annan tjej om man var i ett förhållande med honom.

Nej men istället för Nallebjörnen som jag hade kunnat styrt upp nåt seriöst med faktiskt - så ska jag såklart gå och kära ner mig i Simmaren. En sån där kille som verkligen ger begreppet player en riktig mening. Nu vet jag iofs inte om jag riktigt kärat ner mig i honom. Men det känns illa nog när jag tänker på honom minst en gång per dag. Och när vi sms'ar (de få gånger) liksom sitter jag nästan på mobilen för att försäkra mig om att jag kommer hinna läsa det.

Just nu är Simmaren på träningsläger i ett riktigt sol/sommar/festa-land. Ett land jag just kom hem ifrån. I fredags närmare bestämt. Och han åkte dit i söndags. Till samma stad. Till hotellet brevid praktiskt taget.

Så då går jag såklart och surar över det stora delar av resan. "Tänk om Simmaren hade varit här.... Vad kul allt hade varit då". Javisst hade det väl varit kul. Vi skulle säkert strulat (till det) rejält. Kanske tom haft sex. Och sen hade han varit med någon annan två dagar efter.


Så varför falla för den typen? Fast han är jävligt snygg. Men Nallebjörnen är ju sötast i stan och typ alla vill ha honom och jag hade chansen. Men istället får jag kåtslag (eller vad fan det nu än är) på en riktig jävla player.


......varför?