Hur mycket klarar en människa?

Var i skolan idag för första gången på en dag. Oturligt en dag då vi bara hade en lektion, så den kämpiga dagen gjorde ändå inte så mycket för min närvaro-procent (som varit väldigt låg nu...).

Satt i biblioteket och skrattade med några vänner. Sen får jag ett sms av M's pappa. Får veta när begravningen är, vilken kyrka osv. Det hugger till i magen. Jag vet att det är ett konstigt uttryck, "vaddå hugger till i magen?" - men det var verkligen det det gjorde. Kändes som någon hade slagit till mig med knytnäven i mitten av magen. Allt slog mig. Det är verkligen på riktigt. Han är verkligen död. Och här skriver hans pappa att han gärna vill att jag kommer på begravningen. Dunk, dunk. Mitt hjärta dunkar. Vad händer med mig? Min blick fastnar på någon bok av Peter Pohl som jag läste för ett tag sen.

Vet inte hur länge jag satt sådär. Folk hade försökt pratat med mig men jag hade inte ens hört det.


M's begravning är samma dag som farmors. Hur mycket klarar en människa?