Efter den där helgen...

Var knappt i skolan veckan efter den där helgen. Har haft kanske fyra prov sen allt hände, inte gjort nåt av dem. Det finns absolut ingen motivation. Inte ens nu när jag känner att jag ändå kommit till ett ställe då jag kan hantera all sorg. Känner fortfarande att det inte riktigt finns nån mening med det. Men jag vet, jag vet att snart måste jag ta tag i allting egentligen.

Jag vet ju att jag egentligen är en riktigt glad och rolig människa som faktiskt kan plugga och få bra betyg om jag bara börjar plugga igen.

Det går upp och ner. Ibland upp en dag och ner nästa. Men ibland är det berg och dalbana från minut till minut. Riktiga humörsvängningar har det varit. Har kunnat sitta och skratta med några vänner, sen slår det mig vad som hänt så gråter jag nästan.

Eller gråter gör jag aldrig. Har aldrig kunnat gråta bland folk. Förutom när jag gör illa mig kanske... Eller nej, inte då heller. Brytit tolv ben i kroppen men aldrig gråtit trots smärtan. Kanbara inte gråta bland folk av någon anledning. Kan vara hur ledsen som helst, men det är sällan det syns på utsidan. Varför vet jag inte. Det är ju inte det att jag inte kan gråta. Är hur bra som helst på att gråta när det är i min ensamhet. Eller till en sorglig film, då kan jag sitta och gråta så pass mycket att jag måste tjippa efter luft.